Carl von Linné mötte igelkottar under sin resa på Gotland 1741.
Han faschinerades förståss av djuret och skrev följande:

" Hela övre delen av kroppen var med taggar helt betäckt: dessa taggar vore ljusgrå eller vita, 
omgivna med åtskilliga små mörka ringar, 
av vilka den yttersta var störst och mörkast. 
Den andra delen av kroppen tillika med huvudet, 
utom kullen eller hjässan, var betäckt med ljusgrå hår, 
såsom ett svin. 
Öronen voro rundaktiga. Ögonen små och svarta. 
Nosen spetsig: näsborrarna hade på yttre sidan en litenkrusad flik. Händerna vore såsom björnar, 
med fem klubbiga tår. 
Fötterna hade även fem tår, 
av vilka den andra jämte tummen var längst"

I Sverige har Igelkotten funnits i ca 10 000 är. Det svenska namnet består av två ord. Igel och Kott. De har en gamma betydelse där igel står för något som sticker upp och Kotte inte alls som man kanske tror, har något med trädens kottar att göra, utan är ett gammalt folknamn för liten gris!
Taggig gris? Ja, varför inte!
Gott rykte hade den lilla igelkotten hos den svenska allmoge i alla fall. 
Det var lyckosamt att he en igelkott nära huset. 
Igelkotten dödade huggormar kring huset, det var tomtens egen gris och den skadade man inte ostraffat. 
Dödade men igelkotten fick djuren på gården sjukdommar.
Den välvvilliga inställningen fanns i de Nordiska länderna, i andra länder gick det inte lika bra för igelkotten. 
Runt Medelhavet  sågs den som mat. I England jagades den och användes innom folkmedicinen. 
Igelkottskinn sägs ha prytt grekiska soldater under trojanska kriget. I andra delar av Europa kunde skinnet användas som ullkardor.
I Sverige är Igelkotten fridlyst idag, ett populärt djur bland många.
Nästa gång du ser en igelkott på  vandrarstråt tänk på att där går ett riktigt urtidsdjur!